Liten systers blogg är inte låst längre. Den kommer dock inte öppnas för allmänheten. Sen, inte nu.
Steg 2 påbörjas med massor av samarbete. Älskar blogg.se.
*tralalalalaaalaaa*
Tänk vad enkelt det hade varit att slippa detta. Genom att bara lyssna till vad man läser. Och inte vara så förbannat mytomanisk och inte i så stort behov att ha bekräftelse. -Tyck/er-synd-om-dig/mig-bekräftelse-
Men som sagt.
It BITES back at’cha. THIS one will hurt.
En Therese har tyglarna.
Kärlek kallas det. KÄRLEK.
Pst. TACK för alla underbara kommentarer. Alla ord stärker en känsla och ett handlande. ALLA.
Då kan ni läsa. Den är för lång för att ni annars skall orka sätta på den sist.
Jag är matt. Märks det av låtvalet?
Den får mig att bara lägga mig ner och fundera och vandra och leka och snurra och ändra och gråta och le.
Hur funderar jag? och vad vill jag med det? varför?
Hur blir man så här trött ibland?
Jo,
Det blir så om man är stora syster. En storsyster till en liten. Om man får en syster som är 97% genuint liten fortfarande fast hon vuxit upp. Fortfarande den som aldrig vill göra något fel. Fortfarande den som är min, nästan bara min.
Den lilla får en litenliten. En liten oförsvarlig, oskyldig, fullt utvecklad minimal. Liteliten som är söt som socker. Lika söt som den lilla systern är. Lika oförsvarlig som den oskyldige liten bara kan bli. Helt perfekt är hon. TOTALT. Precis som hennes mamma var. Hennes mamma är. För dom är.
Denna mamma lever för sin lilla.
Denna mamma har en blogg. En som idag ligger spärrad, för en rädd, avundsjuk individ inte kan stå för det hon själv påstår om en litenliten, dess mamma och pappa.
I denna blogg har hon delat sin lilla, med alla oss att få njuta av. Det finns en som inte har njutit av detta:
Anonym är ingen anonym. Det är ingen person. Ingen person kan uttala sig på detta viset om ett barn. Ett friskt, komplett barn.
Hon förföljer varje steg MIN lilla tar. Hon gruvar och avundas den lycka dom upplever med sin lilla. Hon avskyr antagligen att den hon en gång hade, lever ett drömliv. Ett liv hon aldrig kommer få. ALDRIG.
En liten syster har påtagligt men bestämt och trevligt sagt åt henne att sluta skriva, det har då pågått i nästan ett år, skriva om lilla och om henne, när det är en pappa hon vill komma åt.
Då kom denna.
Hon bad henne ännu en gång att sluta skriva. Att istället vara vuxen. Att vara en mamma.
Då blev hon kallad avskum. Mmm.. avskum.
Den lilla systern som knappt slår en fluga. Som gråter när man konfronterar henne. Eller höjer rösten till henne. För hon vill inte göra något fel. Hon som inte vågar gå ut och ha med sig mobilen, för hon kan tappa den. Hon är 5 år senare ett avskum, för att hon ber en vuxen människa sluta skriva att hennes barn är fult.
Hon ber henne bara sluta skriva inte tycka. Tycka får man göra tycker en storsint liten syster.
Jag kan bara säga.
Vilken rackarns tur det är min syster som är liten men stor… i sinnet.
Mobilkamera kort. INTE bästa
Det är tur att jag har lite musik då. När jag blir liten i sinnet för en stund. För den blir man stor av. Mycket stor.
Jag är med det redo att säga.
-Du kommer ALDRIG vinna detta. Sista ordet kommer jag ha. JAG.
När jag har sista ordet blir jag stor. En THERESE, en stor syster som försvarar det jag älskar mer än livet. RÄTTVIST.
Så jag är ledsen att säga det M****.
ÄKTA KÄRLEK ÖVERVINNER ALLT.
Du har INGEN aning om, hur mycket kärlek min lilla syster har… INTE ett dugg.
